News & blog

Schaumansalen/Schaumansali 25.09.2019, 19.00

Erich Höbarth, viulu / violin
Alexander Rudin, arpeggione & sello / cello
Aapo Häkkinen, piano

Franz Schubert (1797–1828)

Sonaatti arpeggionelle ja pianolle a-molli / Sonat för arpeggione och piano a-moll, D 821

Trio viululle, sellolle ja pianolle Es-duuri / Trio för violin, cello och piano Ess-dur, D 929

Franz Schubert frågade sig en gång hur någon kunde fortsätta komponera efter Beethovens död. Schubert skrev sin pianotrio i Ess-dur under sitt sista levnadsår (“det största året i musikhistorien” – Benjamin Britten), och enligt den senaste forskningen uruppfördes trion på en konsert som han ordnade i Musikverein i Wien den 26 mars 1828 (för framförandet stod Carl Maria von Bocklet, piano, Joseph Michael Böhm, violin och Joseph Linke, cello), på årsdagen för Beethovens död. Verket är ett av de sista som Schubert hörde uppföras före han dog i november samma år. “Weltwunder” (András Schiff); “einer der Gipfelpunkte der Musik überhaupt” (Nikolaus Harnoncourt) – verket kunde bra uppfattas som tonsättarens testamente, liksom de tiotals andra verk han komponerade under samma besynnerliga år. På något vis hade Beethovens död en frigörande effekt på Schubert. Trion rymmer en hjärtskärande växling mellan olika stämningar och tonarter – ofta gömmer sig det djupt olyckliga bakom en tillsynes euforisk fasad – som på finalens sista sida, det finns glimtar av himlen men också “Dort, wo du nicht bist … ist das Glück”, otaliga sjungande melodier i Winterreises anda, joddlings- och Ländler-temata, tongångar från Schöne Müller som ekar i pianotexturen (rauschende Bächlein), samt en mörk och tragisk långsam sats vars motiv baserar sig på en sorglig svensk visa (“Se solen sjunker ner bak höga bergens topp; för nattens dystra skuggor du flyr o sköna hopp – farväl”). Trions helhetsstruktur är massiv, t.o.m. symfonisk, men Schubert söker sig ändå alltid till det drömlika, det inre och det stillsamt djupa. Trion och dess final hänförde Robert Schumann (“wildes Treiben des Schmerzes und der Lust” – Allgemeiner Musikalischer Anzeiger, februari 1829), och dess längd är verkligen himmelsk, men ändå inte överdriven.

Arpeggione är ett instrument som var på modet under en kort period i 1820-talets Wien, men som ändå snabbt föll i glömska. Instrumentet utvecklades år 1823 av gitarrbyggaren och wienaren Johann Georg Stauffer. Schubert komponerade sin sonat för arpeggione och piano i november 1824, och det var sannolikt Vincenz Schuster, gitarrist och arpeggione-virtuos och vän till tonsättaren, som inspirerade Schubert till att skriva sonaten. Det torde också ha varit han som stod för verkets uruppförande. Schubert tyckte om arpeggione-instrumentets klang; med sin ljuva men kristallklara ton – lite som en romantikens gamba – ger den sonaten en säregen, melankolisk och på något vis omskakande karaktär.

Franz Schubert oli kerran ihmetellyt, miten kukaan enää voi säveltää Beethovenin jälkeen. Pianotrio Es-duuri on yksi Schubertin viimeisen elinvuoden (”suurin vuosi musiikin historiassa” – Benjamin Britten) tuotoksista, ja se ensiesitettiin uusimman tutkimuksen mukaan Schubertin järjestämässä konsertissa Wienin Musikvereinissa Beethovenin kuoleman ensimmäisenä vuosipäivänä 26. maaliskuuta 1828 (esittäjät olivat Carl Maria von Bocklet, piano, Joseph Michael Böhm, viulu, ja Joseph Linke, sello). Teos kuuluu siis viimeisiin, jotka Schubert ehti kuulla soitettavan ennen kuolemaansa saman vuoden marraskuussa. ”Weltwunder” (András Schiff); ”einer der Gipfelpunkte der Musik überhaupt” (Nikolaus Harnoncourt) – tämä voisi helposti olla säveltäjän testamentti, tai yksi kymmenistä tuona ihmeellisenä vuonna syntyneistä. Schubert tunsi jollain tavoin vapautuvansa Beethovenin kuoltua. Sydäntäsärkevä ailahtelu tunnelmien ja sävellajien välillä – sisäisesti surullisimmillaan silloin kun ulkoisesti onnellisimmillaan – kuten finaalin viimeinen sivu, pilkahdus taivaasta tai ”Dort, wo du nicht bist … ist das Glück”, lukemattomat laulumelodiat Winterreisen hengessä, jodlaus- ja Ländler-aiheet, pianotekstuurissa kaikuvat Schöne Müllerinin sävyt (rauschende Bächlein), tumma, traaginen hidas osa, jonka aiheisto perustuu onnettomaan ruotsalaiseen laulelmaan (”Se solen sjunker ner bak höga bergens topp; för nattens dystra skuggor du flyr o sköna hopp – farväl”). Trion kokonaismuoto on massiivinen, sinfoninen – silti Schubert aina hakeutuu unenomaisen, sisäisen ja hiljaisuudessaan syvän äärelle. Robert Schumann haltioitui triosta ja sen finaalista (”wildes Treiben des Schmerzes und der Lust” – Allgemeiner Musikalischer Anzeiger, helmikuu 1829), jonka pituus on todella taivaallista eikä silti liiallista.

Arpeggione tai jousikitara oli hetken 1820-luvun Wienissä muodissa ollut soitin, joka unohtui nopeasti täysin. Johann Georg Stauffer, wieniläinen kitaranrakentaja, oli kehittänyt arpeggionen vuonna 1823. Schubert sävelsi sonaattinsa arpeggionelle ja pianolle marraskuussa 1824. Schubertin ystävä, kitaristi ja arpeggionen taitaja Vincenz Schuster lienee ollut sonaatin innoittaja ja ensimmäinen esittäjä. Schubert piti arpeggionen soinnista – ikään kuin romanttinen gamba, sen samalla kertaa hellä ja kirkas ääni tuo sonaattiin omaperäisen, melankolisen ja jotenkin järkyttävän sävyn.

Biljetter/Liput: 22/12€

Schaumansalen / Schaumansali 19.09.2019, 19.00

Marianna Henriksson & Petteri Pitko, cembalo

J.S.Bach: Die Kunst der Fuge (BWV 1080)

…………

Die Kunst der Fuge är Johann Sebastian Bachs (1685-1750) sista verk och höjdpunkten av hans fugakonst. Verket består av en samling fugor och kanoner men verket fullbordades inte av Bach och den sista fugan slutar mitt i. Alla satser bygger i princip på samma tema och i olika fugor och kanoner visar Bach sitt suveräna kunnande som tonsättare och mästare av den polyfona barockstilen. Man vet inte om verket skrevs för något särskilt instrument, och det är möjligt att framföra det på flera olika besättningar. Nu hörs verket som en version av finska cembalister Petteri Pitko och Marianna Henriksson som har bearbetat hela samlingen för två cembalor. Konserten är utan paus och längden är ca 1 timme 15 minuter.

Die Kunst der Fuge on Johann Sebastian Bachin (1685-1750) viimeinen teos ja hänen fuugataiteensa huipentuma. Teoksen kaikki osat rakentuvat yhdestä teemasta, ja sen eri osissa Bach osoittaa suvereenin mestaruutensa moniäänisen musiikin säveltäjänä. Teoksen soitinnuksesta ei ole tietoa, ja se onkin mahdollista esittää useilla eri kokoonpanoilla. Nyt se kuullaan suomalaiscembalistien Petteri Pitkon ja Marianna Henrikssonin versiona kahdelle cembalolle. Konsertti on väliajaton, ja sen kesto on noin 1 tunti 15 minuuttia.

Marianna Henriksson spelar cembalo i Finland och utomlands och är medlem av flera ensembler, bland annat Les Ambassadeurs (Frankrike), KORE-orkestern (Polen), Il suonar parlante (Italien) samt Helsingfors barockorkester och Finländska barockorkestern. Henriksson kombinerar gärna olika konst- och musikformer i sitt arbete. Hittills har hon bl.a. spelat in folkmusik på skiva, turnerat världen runt med en breakdanceshow, spelat i flera finländska nutidsdansproduktioner, deltagit i operaproduktioner med musik av Monteverdi, Stravinsky och Saariaho samt uruppfört ny musik för cembalo. I sina påbyggnadsstudier vid Sibelius-Akademin fokuserar hon på italiensk musik från 1600-talet och tar också med sig dess känslouttryck till möten med andra konstformer. Marianna Henriksson beviljades statens konstpris år 2018.

Petteri Pitko är konstnärlig ledare för Finländska barockorkestern (FiBO) och han konserterar aktivt med olika ensembler i Finland och utomlands. Hans mångsidiga repertoar sträcker sig från tidig barock ända till nutida musik. Han fungerar som lektor i tidig musik vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.
Petteri Pitko har uppträtt som solist med Akademie für Alte Musik Berlin, Zürcher Kammerorchester, Tapiola Sinfonietta och Mellersta Österbottens kammarorkester och som kammarmusiker på otaliga finska musikfestivaler, i Europa, China och Sydkorea. Som orkestermusiker och continuospelare har han spelat bl.a. i Berliner Filharmoniker, RIAS kammarkören, Stavanger symfoniorkester, Ensemble Resonanz och Radions symfoniorkester under ledning av Simon Rattle, Peter Rundel, Beat Furrer, Fabio Biondi, Rinaldo Alessandrini, Susanna Mälkki och Hannu Lintu.

Marianna Henriksson on kansainvälisesti esiintyvä cembalisti, joka toimii useiden orkesterien ja yhtyeiden jäsenenä sekä solistina. Hän on esiintynyt mm. Helsingin barokkiorkesterin, Suomalaisen barokkiorkesterin, ranskalaisen Les Ambassadeursin sekä italialaisen Il suonar parlante -orkesterin riveissä. Henriksson on aktiivinen monitaiteisella kentällä. Hänen johtamansa Monteverdin Maria-vesper sai hiljattain ensi-iltansa Helsingin barokkiorkesterin ja Uuden tanssin keskus Zodiakin yhteistuotantona. Henriksson tekee tohtorintutkintoa Sibelius-Akatemiaan 1600-luvun alun italialaisesta musiikista. Hänen debyyttisoololevynsä Frammenti del discorso amoroso ilmestyi huhtikuussa 2018. Hänelle myönnettiin esittävän taiteen valtionpalkinto vuonna 2018.

Petteri Pitko on Suomalaisen barokkiorkesterin (FiBO) taiteellinen johtaja ja aktiivisesti konsertoiva muusikko, jonka ohjelmisto ulottuu varhaisbarokista aina uusimman musiikin kantaesityksiin. Hän toimii vanhan musiikin lehtorina Novia ammattikorkeakoulussa Pietarsaaressa. Hän on esiintynyt Akademie für Alte Musik Berlinin, Zürichin kamariorkesterin, Tapiola Sinfoniettan ja Keski-Pohjanmaan kamariorkesterin solistina sekä kamarimuusikkona lukuisilla musiikkijuhlilla Suomessa, eri puolilla Eurooppaa, Kanarian saarilla, Kiinassa ja Etelä-Koreassa. Orkesterimuusikkona ja continuosoittajana hän on työskennellyt mm. Berliinin filharmonikkojen, RIAS-kamarikuoron, Stavangerin sinfoniaorkesterin, Ensemble Resonanzin ja RSO:n kanssa mm. Simon Rattlen, Peter Rundelin, Beat Furrerin, Fabion Biondin, Rinaldo Alessandrinin, Susanna Mälkin ja Hannu Linnun johdolla.

Arr./Järj. Jakobstads Konsertsal Ab & Finländska barockorkestern / Suomalainen barokkiorkesteri

Biljetter/Liput: 22/12€