News & blog

01 November 2018

IN MEMORIAM I JAKOBSTADS KYRKA

IN MEMORIAMJakobstad Kyrka / Pietarsaaren Kirkko 3.11.2018, 15.00

Anna-Maria Helsing, dirigent / kapellimestari
Stina Ekblad, diktläsning / runojen lausunta (ruotsiksi)

Jakobstads/Pietarsaaren Sinfonietta
Wegelius Kammarstråkar/Kamarijouset

…………………………..

PROGRAM / OHJELMA

Arvo Pärt (1935 – ):
Cantus in Memoriam Benjamin Britten – för stråkorkester och klockor / jousiorkesterille ja kelloille (1977/1980)

Dikter av / Runoja: Gösta Ågren & Anita Wikman

Edward Elgar (1857-1934):
Elegi för stråkorkester / Elegia jousiorkesterille (in memoriam Robert Hadden), op. 58 (1909)

Dikter av / Runoja: Gurli Lindén & Eva-Stina Byggmästar

Jón Leifs (1899-1968):
Hinsta Kvedja (In Memoriam 30.09.1961), op. 53

Dikter av / Runoja: Lars Huldén

Henry Purcell (1659-1695) / arr./sov. Leopold Stokowski (1882-1977):
Dido’s Lament ”When I am laid in Earth” från operan Dido och Aeneas / oopperasta Dido ja Aeneas

Dikter av / Runoja: Edith Södergran

Samuel Barber (1910-1981):
Adagio för stråkar / jousille, op. 11 (1936)

Biljetter/Liput: 20/10€ + exp. avg. / toim. maksu
Biljetter fås även vid dörren / Lippuja myös ovelta

 

 

Allhelgona är en helg då vi minns dem som inte längre finns bland oss. Sorgen ser så olika ut för olika människor, men oavsett hur vi sörjer tror jag att minnena är viktiga för oss alla. Jag tror också att döden och saknaden fyller de flesta av oss med en slags vördnad. Vi står inför något vi inte helt kan greppa, påminda om vår egen ändlighet och litenhet – inte helt olikt den känsla musik ibland kan väcka inom oss.

All musik i den här konserten tangerar döden och minnen. Alla stycken utom Purcells Didos klagan ur operan Dido och Aeneas är skrivna till minnet av någon som gått bort, ”In memoriam”. Även i Purcell, som vi här gör i Stokowskis instrumentala version för stråkar, avslutas arian med orden: ”Remember me, but, ah, forget my fate”.

Jag visste tidigt att jag på den här konserten ville spela något av den vackraste, mest sorgsna, men också mest hoppfulla och tröstande musiken. När jag redan hade valt de här fem styckena råkade jag komma över en lyssnarundersökning som radioprogrammet ”BBC Today” gjorde 2004 för att rösta fram världens sorgligaste musik. Efter att ha fått in över 400 olika nomineringar lät man lyssnarna rösta på de fem som låg i topp. Resultatet blev en klar första plats, med mer än hälften av rösterna, för Barbers Adagio (52,1%) och på andra plats kom Purcells Didos klagan (20,6%).

Jag insåg också tidigt att det vore väldigt fint om vi kunde kombinera den här musiken med utvalda texter om livet och döden, minnen och saknad. Man kan säga att jag haft som mål att skapa en konsert som jag själv skulle vilja gå på och när Stina Ekblad tackade ja till att ansvara för textdelen föll den sista och avgörande pusselbiten på plats. Min önskan har varit att varva texter av lokala författare med kända klassiska pärlor och utgående från de ramarna har Stina fått fria händer att välja texterna. Det är svårt att tänka sig någon mer lämpad för den uppgiften.
Pyhäinpäivänä muistelemme heitä, jotka eivät enää ole keskuudessamme. Kaikki kokevat surun eri tavoin, mutta huolimatta siitä miten suremme, uskon että muistot ovat meille kaikille tärkeitä. Uskon myös, että kuolema ja kaipaus täyttävät meidät kaikki jonkinlaisella kunnioituksella. Emme voi täysin ymmärtää asiaa, ja samalla meitä muistutetaan omasta äärellisyydestämme ja pienuudestamme – musiikki voi joskus herättää meissä juuri tämän tyyppisen tunteen.

Illan konsertissa esitettävä musiikki sivuaa kuolemaa ja muistoja. Kaikki teokset on sävelletty edesmenneen henkilön muistoksi, ”In memoriam” – lukuun ottamatta Purcellin Didon valitusta oopperasta Dido ja Aeneas. Esitämme Purcellin Stokowskin instrumentaaliversiona jousille, ja myös tässä versiossa aaria päättyy sanoihin: ”Remember me, but, ah, forget my fate”.

Tiesin jo aikaisessa vaiheessa, että halusin esittää tässä konsertissa kauneinta, surullisinta, mutta myös toiveikkainta ja lohduttavinta musiikkia. Valittuani nämä viisi kappaletta törmäsin sattumalta radio-ohjelma BBC Todayn vuonna 2004 tekemään kuulijatutkimukseen, jossa äänestettiin maailman surullisinta musiikkia. Yli 400 ehdotuksen jälkeen kuulijoiden annettiin äänestää viittä eniten ääniä saanutta teosta. Voittaja sai selkeästi yli puolet äänistä ja oli Barberin Adagio (52,1 %), toiselle sijalle päätyi Purcellin Didon valitus (20,6 %).

Suunnitellessani konserttia huomasin, että olisi erittäin hienoa yhdistää kyseinen musiikki elämästä ja kuolemasta, muistoista ja kaipauksesta kertoviin teksteihin. Tavoitteenani onkin siis ollut rakentaa konsertti, johon haluaisin itsekin mennä, ja Stina Ekbladin suostuessa vastaamaan tekstiosuudesta, loksahti viimeinen ja ratkaiseva palapelin pala paikoilleen. Toiveenani oli, että paikallisten kirjailijoiden tekstit vuorottelisivat tunnettujen klassisten helmien kanssa. Näistä lähtökohdista Stina on saanut vapaat kädet valita tekstit. En voisi kuvitella ketään tehtävään paremmin sopivaa henkilöä.

Anna-Maria Helsing