Francesca Caccini: La liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina
Lö 20.5 kl. 16.00
Schaumansalen, Jakobstad
Sö 21.5 kl. 19.00
Kalliosali, Helsingfors
Sångstuderande från YH Novias utbildningar i barocksång och klassisk musik:
Päivi Kantola (Alcina)
Anssi Koskela (Ruggiero)
Inkeri Aittola (Melissa)
Jacob Waselius (Nettuno, Astolfo)
Astri Liavåg (Vistola fiume, Una damigella, Dama disincantata)
Veera Hirvaskero (Una damigella, Una delle piante incantate)
Laura Murto (Una damigella, Una delle piante incantate)
Aamu Pulkkinen (Una damigella, Sirena, Uno di Mostri)
Ilona Sirén (Una damigella, Nunzia, Una delle piante incantate, Uno di Mostri)
Anna Hietaneva (Pastore, Una damigella)
Barockensemble:
Jennie Kackur (blockflöjt), Leena Ihamuotila (violin), Eero Marttila (viola da gamba), Elena Hämäläinen och Heidi Peltoniemi (cello), Aura Visala (orgel), Eero Palviainen (luta) och Anna-Maaria Oramo (cembalo)
Musikalisk ledning: Kajsa Dahlbäck, Anna-Maaria Oramo
Regi: Lidia Bäck
Ljusteknik: Jakob Granfors
Producent: Tobias Nygård
Biljetter: 20 € / 15 € (www.netticket.fi)
Finansiärer: Svenska kulturfonden, Konstsamfundet
Arrangör: Utbildningen i barockmusik, Yrkeshögskolan Novia
Översättning italienska – svenska
Käännös italia – suomi
Välkommen på föreställning!
Välkomna till vår föreställning av Francesca Caccinis opera La liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina! Detta har varit ett stort projekt för oss inom utbildningen i barocksång vid YH Novia. Operan, skriven 1625, är nämligen helt baserad på recitativ och ariorna lyser med sin frånvaro. Vi har alltså jobbat mycket med den italienska texten och strävat efter att varje ords betydelse och affekt (känslotillstånd) ska kunna uppfattas av åhöraren.
Detta är också överlag det som vi håller centralt i vår utbildning; att studerandes röst utvecklas till ett uttrycksfullt och affektrikt sångsätt. En utbildning i barocksång kan fokusera på olika aspekter av historisk uppförandepraxis. Vi har valt att behandla den tidiga musiken (15–1800-talets musik) utgående från den klassiskt skolade rösten, det är den bakgrund våra studerande har. Vi tar oss an två olika konserthelheter per termin, allt ifrån engelska lutsånger till den tyska tidiga 1800-talslieden. För att hitta en röstbehandling som passar för varje program strävar vi efter att använda historiskt korrekta instrument: luta, cembalo och fortepiano. På så vis kan man, också med en klassisk sångteknik, hitta nya dimensioner av sin röstanvändning. Vi gör också mycket kammarmusik, både i sångensemble och med instrumentalister. Denna helhet ger ett slags allmänbildning till våra studerande: efter examen kan de använda sina röster på mångahanda vis och har kunskap om historisk uppförandepraxis för sångare, både i teorin och i praktiken.
Det är en ynnest att arbeta tillsammans med en så fin grupp vi nu har i vårt operaprojekt. Tack till alla underbara studerande som antog denna digra utmaning och till alla andra medverkande i vår föreställning! Tack även till de finsansiärer som gjort detta projekt möjligt, Svenska kulturfonden och Konstsamfundet.
Kajsa Dahlbäck
lektor i sång, projektledare för operan
Regissörens ord
Francesca Caccini var något år yngre än vad jag är nu då premiären av La liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina ägde rum i Villa del Poggio Imperiale i Florens den 3 februari år 1625. Det var ett påkostat evenemang för högt uppsatta inbjudna gäster. Verket var en beställning för att hylla den polska kronprinsen och det tummades inte på någonting varken i storlek eller innehåll. Till skillnad från vår uppsättning idag hade de till exempel då en balett på hästar som fick hänföra publiken mot slutet av föreställningen.
Caccini hade en lång karriär bakom sig då hon skrev verket som gjorde succé och var den första italienska operan som uppfördes också utanför Italien då den spelade i Warszawa år 1628. Ändå överlever endast just detta av alla hennes verk, och det här är första gången det här verket sätts upp i Finland. Att det här följer ett alltför bekant mönster är inte överraskande, tvärtom visar det på vilka strukturer som drivit konsthistorien framåt. Jag är tacksam över att jag, tillsammans med den här arbetsgruppen, får ge liv åt denna historiska pärla och hoppas att det får vara en del av en trend som lyfter dem som inte blivit, men skulle ha varit värda att bli lyfta sedan långt tillbaka.
Jag vill rikta ett varmt tack till hela arbetsgruppen för ert hängivna och nyfikna arbete. Det har varit givande, lustfyllt och lärorikt att få jobba med varenda en av er.
Lidia Bäck
Regissör
SYNOPSIS
Havets Gud Neptunus bjuder in alla vattnets gudar för att prisa det Toscanska hovets viktiga gäst, prinsen av Polen. Wisla-flodens ande och de andra gudarna ber om hjälp i deras lovordande av Apollon, varefter Neptunus börjar förtälja krigaren Ruggieros berättelse.
I början av berättelsen anländer förtrollerskan Melissa till Alcinas ö. Hon har för avsikt att befria Ruggiero ur den onda Alcinas grepp. Alcina har förtrollat Ruggiero och lockat iväg honom från sin sanna älskade, Bradamante. Alcina har gjort sig själv ung och vacker och genom samma förtrollning har Ruggiero glömt bort Bradamante. De spenderar tid i Alcinas palats och uttrycker sin kärlek till varandra. Omkring paret rör sig Alcinas hovdamer, och i palatset ser vi även Alcinas tidigare älskare, förtrollade till växter.
Alcina ger sig av för att sköta sitt rike och lämnar Ruggiero för att njuta av öns härligheter. Pastore och Sirena besöker Ruggiero och berättar om kärlekens glädje, varefter Ruggiero somnar. Melissa träder nu in i Atlantes skepnad och väcker Ruggiero. Melissa hånar Ruggiero för att ha fallit för Alcinas förtrollning och uppmanar honom att åter bli en soldat. Ruggiero vaknar upp ur förtrollningen och beslutar sig för att lämna Alcina.
De förtrollade växterna beklagar sina öden och ber Ruggiero om hjälp. Melissa lovar befria växterna och ger sig av med Ruggiero. Alcina återvänder och märker att Ruggiero lämnat henne, och anar att hennes ödes timme nalkas. Budbäraren Nunzia för dåliga nyheter åt Alcina: Hon berättar hur hon sett Ruggiero med Melissa och att Ruggiero nu åter minns sin kärlek till Bradamante och har för avsikt att lämna Alcina. När Ruggiero återvänder försöker Alcina ännu med hjälp av sina hovdamer få honom att stanna kvar, men förgäves. Alcina ger sig av, ursinnig. Ruggiero gläds över sin frihet och ber Melissa rädda de förtrollade människorna i växtskepnad.
Alcina återvänder med sina förtrollade monster och hotar hämnas det Ruggiero orsakat henne. Melissa utlovar att hon ska rädda alla eftersom hon är mäktigare än Alcina. Melissa lyckas vinna över monstren på sin sida och Alcina erkänner sig besegrad och flyr. Då förvandlas de förtrollade växterna åter till människor. Astolfo, Englands kungs son, och en ur förtrollningen uppvaknad dam beklagar sina öden. Melissa tröstar dem och bjuder in alla för att glädjas tillsammans. De ur förtrollningen befriade riddarna och damerna sjunger glatt om hur allt slutar lyckligt.
Astri Liavåg och Jacob Waselius
Francesca Caccini
Francesca Caccini (1587– efter 1641) var en italiensk tonsättare, sångare, lutenist, poet och musiklärare under den tidiga barocken. Hennes enda bevarade sceniska verk La liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina anses vara den första operan tonsatt av en kvinna. Caccini växte upp och arbetade i Florens hos Medici-släkten i sin fars, Giulio Caccinis fotspår.
Francescas goda anseende ledde till olika anbud från bl.a. Henrik IV:s hov i Frankrike 1605 samt av prinsessan Margherita della Somaglia-Peretti (kardinal Montalos svägerska), vilka bägge erbjöd stort gage och gåvor. Caccini förblev ändå i Florens i enlighet med Toscanas storhertig Ferdinando 1:s påbud och tjänstgjorde vid Medicis hov under åren 1607–27.
Av Caccinis bevarade verk hör följande samlingar till hennes viktigaste: Il primo libro delle musiche a una e due voci (en samling med 32 sånger samt duetter) och La liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina, hennes opera som uruppfördes 3 februari 1625 i Villa del Poggio Imperiale i Florens.
Berättelsen bakom operan härstammar från 1500-talet och Lodovico Ariostos romantiska epos Orlando furioso. Verket beställdes av Österrikes ärkehertiginna Maria Magdalena och för furste Władisławis besök till karnevalen 1625. Verket berörde honom så mycket att han beställde två nya operor av Caccini. Tyvärr har dessa inte bevarats till modern tid.
Ilona Sirén
Det italienska musiklivet under början av 1600-talet
Det Italien vi känner idag bestod under början av 1600-talet av flera hertigdömen, vilka sinsemellan tävlade om vem som hade det rikaste musiklivet, såväl inom profan som sakral musik. Denna ständiga tävlan möjliggjorde en enormt dynamisk musikutveckling. Början av 1600-talet var precis i brytningsskedet mellan renässansen och barocken, och särskilt i Italien utvecklades de nya kompositionsformerna som är kännspaka för barocken: opera, monodi (=enstämmig sång med ackompanjemang) och basso continuo (=hur man ackompanjerar en melodi genom besiffrad basstämma). Under renässansen var texten underordnad musikens regler och i flerstämmiga musikaliska verk rörde sig varje stämma självständigt. Inom barocken ville man däremot lyfta texten och dess känslouttryck i centrum genom att göra de andra stämmorna mera ackompanjerande. Monodins utvecklare, Giulio Caccini (1545–1618) skrev att musiken är ”tal, först sedan rytmer och toner”.
Anssi Koskela
Florens som kulturlivets centrum
Francesca Caccinis hemstad, Florens, var renässansens vagga. Det tidstypiska tankesättet under den tiden var en uppskattning för antikens värderingar samt litteraturens och bildkonstens skönhetsuppfattning. Det var inget under att man beundrade och efterföljde den gamla tidens konst och bildning. Antikens mytologier och gudaberättelser lyftes fram vid sidan av sakrala teman. Florens var en politiskt och ekonomiskt stark omgivning, en av den tidens största, mäktigaste och rikaste städer i hela västvärlden. Där centrerades både påve- och bankirssläkter, förmögna textilhandlare, framstående hantverkare och konstnärer. En stark atmosfär av utveckling inom konsten samt tidens mest framstående konstnärer skapade förutsättningarna för en mångsidig utveckling av konstnärliga uttryck, såväl tekniskt som innehållsmässigt.
Inom bildkonsten fortsatte man renässansens tematik genom att visualisera antikens berättelser. Sakrala teman målades utgående från människans erfarenheter. Inom skulptur ser vi att beundran av den mänskliga kroppens skönhet är påtaglig. Den inåtvända tystnaden från renässansen har frigjorts till rörelse; dynamik och livfullhet kan skönjas betydelsefulla i bildernas komposition.
Operans berättelse hos Francesca Caccini följer fint den tidstypiska beundran för antikens gudaberättelser. I Medici-släktens (Caccinis mecenater) Palazzo Pitti finns Giardini di Boboli-parken med Nettuno som central figur i fontänen. Väggfreskerna i Uffizis salar innehåller både havsodjur och monster i illustrerade kartor. Flera av Uffizis konstsamlingars allegoriska målningar innehåller tre skönheter, vilka påminner om de tre damigelle i Caccinis opera.
Samtidens konstideal och -teman finns närvarande i Caccinis opera, såväl i librettot och i bildkonsten från denna tid.
Laura Murto
Mecenater och I Medici
En mecenat är en person eller aktör, som stöder och för fram konstnärer, oftast ekonomiskt. Redan under antiken, men i synnerhet från renässansen och framåt har mecenaterna haft en central roll som konstens understödjare i det nuvarande Italiens geografiska område. Som mecenater fungerade exempelvis makthavare i hertigdömen och städer samt andra förmögna och inflytelserika personer. De understödde konstnärer och beställde konstverk. Mellan olika italienska områden rådde tävlan och därför finansierades konst bland annat för att lyfta den egna statusen. Eftersom arbetsredskap och material var dyra var det vanligt förekommande att exempelvis bildkonstnärer enbart gjorde beställningsverk. Även om mecenaterna möjliggjorde konstnärligt arbete kunde de också ha synpunkter på innehållet i beställningsverken, vilket då påverkade konstnärens arbete.
Furstsläkten Medici förtjänade en stor förmögenhet genom affärsverksamhet och banktjänster. Dessa rikedomar användes bland annat för att stöda konsten under renässansen och barocken, vilket vi ännu idag kan njuta av genom musik och andra konstarter. I Medici stödde alla centrala konstnärer inom renässansen och barockens tidsepoker, bland dem den kändaste Michelangelo. Florens attraktiva konstskatt samlar verk från poesi, musik, bildkonst och arkitektur. Konstsamlingarna hos Medicis furstsläkt finns framme i bland annat Uffizis galleri. Francesca Caccini, tonsättare till kvällens opera, hörde till hovets bäst betalda konstnärer.
Inkeri Aittola (stycke 1), Päivi Kantola (stycke 2)
Domenica Trentacostes tre chariter från Uffizis samlingar
Dessa tre kvinnor påminner om de tre Damigelli som figurerar i Caccinis opera. I den grekiska mytologin var chariterna charmens, skönhetens och fruktbarhetens gudinnor som tjänade gudinnan Afrodite. Vanligen beskrivs tre chariter: Aglaia, som är yngst, Eufrosyneoch Thaleia, som är äldst. I den romerska mytologin är dessa gudinnor kända som gracer. De tre chariterna, eller gracerna, har varit populära motiv inom konsten, speciellt under antiken och renässansen. Bland de kändaste verken är skapade av bl.a Canova, Rafael, Rubens och Botticelli. Även finländska konstnärer har tolkat dessa gudinnor, däribland Unto Pusa, Harry Kivijärvi och Olavi Lanu
Villa del Poggio Imperiale
Operan fick sin premiär i Florens Villa del Poggio, som var en av familjen Medicis villor. På 1500-talet fanns adelsfamiljen Salviatis Villa del Poggio Baroncelli på samma ställe. År 1565 konfiskerade Cosimo I Medici Salviatisläktens egendom. Mellan åren 1622-1625 byggdes en nya villa på Villa del Poggio Baroncellis ställe enligt ritningarn av arkitekten Giulio Parigi. Villa del Poggio Imperiale blev färdigställd precis innan operans premiär. Villan föll senare i Napoleons händer, och har efter det även fungerat som nunnekloster. Idag är villan hem för en privatskola.
Text och foto: Laura Murto
Concerto delle donne
Concerto delle donne betyder den virtuosa sångstil som kvinnliga italienska sångensembler utövade under sekelskiftet 15–1600. Tidigare tonsattes madrigaler (italienska profana, ofta flerstämmiga vokalverk) typiskt i en enkel stil eftersom de oftast framfördes av amatörmusiker. Under 1580-talet blev det mera allmänt med sångensembler finansierade av mecenater och därigenom bestod av högt skolade musiker. Denna utveckling av professionella sångensembler möjliggjorde tonsättning av mera invecklade, rikt ornamenterade och virtuosa musikaliska verk. I La liberazione di Ruggiero företräds denna stil av de tre damigelle (damer) och deras lätta och ornamenterade canzonettan. De beskriver briljant kärlekens glädjeämnen och ljuvlighet.
Veera Hirvaskero